littlecherrycake

Jag kan förstå att har man en gång vart bortskämd hela sitt liv så kan det nog vara svårt att växa ifrån sin mamma.. Att sluta vara beroende oavsett ålder!
Jag själv älskar mina föräldrar överallt annat och som liten fick jag nog en del men var nog aldrig bortskämd.. Utav det blev på födelsedagar och julafonarna som jag fick grejer.. Och dom var lika mycket värda som mina systrars! Det var aldrig någon tävling om hur mycket paket/presenter vi fick eller hur värda dom var..
Ibland åkte jag och mamma till Torp och köpte nya kläder till mig..
I konfirmatonspresent fick jag utav dom mitt mopedkort och på min födelsedag hade dom köpt en moped.. Den var inte den dyraste och inte den billigaste..
När jag sedan fyllde 18 så var det dags för körkort.. Mina föräldrar betalade då halkan och första "paketet".. Sedan sålde pappa mopeden och för dom pengarna köpte han en bil..
Jag flyttade hemifrån i typ 17 årsåldern till min dåvarande kille..
Och som 16 åring började jag jobba på Donken..
Sen jag tog studenten har jag i princip klarat mig helt själv som en "vuxen" människa.. Någon gång har mina föräldrar hjälp mig och skjutit in pengar men inte ofta!
Innan vi skaffade barn planerade vi -kommer vi att ha råd?
Jag anklagar inte någon eller klankar ner men både Johan och jag har haft det knapert många gånger då han var arbetslös.. Men ändå så klarade vi oss!
Johan får nu sin lön, jag får pengar från försäkringskassan.. Vissa månader är otroliga och vissa månader är helt okej.. Men oavsett hur våran situation har varit har vi alltid anpassat oss efter pengarna och slipper där med fråga mina föräldrar eller Johans pappa om pengar, vilket känns så underbart att vara fri!
Att upptäcka att hunden inte har mat och är tvungna att fråga någon person om den kan köpa mat för vi har inte råd..
Detta inlägget blev änna rörigt men ni kan väl hålla med om att det är skönt att kunna klara sig själv??